4 juni 2012

Det själviska i allt vi gör.

Tänker du någonsin så eller är jag ensam 
om att kippa efter luft?
Samspelet som är en dans med svåra steg,
vänskapen som måste vattnas trots att det är längre och längre till källan,
orden som vill bli förstådda,
bottnar orken och viljan i annat än vårt eget innersta?
Någon skrev en gång med upprörd stämma om sin ilska,
kastade den på mig, oskyldigt ovetandes om att den nådde fram,
sårad av min ärlighet.
Till mig hade hon känt tillit, jag ville fråga hur.
När var du nära?
Jag gav dig all min tvekan, 
du serverade mig yta.

Det själviska i allt vi gör.

9 kommentarer:

  1. Din ständiga undersökning av vad det är att vara människa. Tack för att du tittar in!

    SvaraRadera
  2. Tack för att du tittar in. Har saknat dig.
    Du skriver lika bra som alltid

    SvaraRadera
  3. Underbar text. Roligt att se sig här igen.

    SvaraRadera
  4. Hur gör du? Jag blir stum av uppskattning.

    SvaraRadera
  5. Riktigt spännande läsning.

    SvaraRadera
  6. De tre sista raderna! Pärlor!

    SvaraRadera
  7. Mycket vackra ord! Håller med Marie, tycker mycket om de sista raderna.

    SvaraRadera
  8. Vackert, underbart och tungt.

    SvaraRadera
  9. Relationsproblematik människor emellan uttryckt på ett mycket intressant sätt :)

    SvaraRadera