21 juni 2013

Rädslan kan jag inte lämna.
Hon är ett litet gossebarn,
vill tulta vid min
högra sida,
sin hand fast knuten runt det
mjuka klänningstygets fåll.
Tillsammans nynnar vi en sång i vemod
om hur du ångrat dig
och
aldrig kommer åter
till oss nu.

Högt ovanför där 
svävar ännu trösten tryggt.
En blå ballong med
svans av överblommade pioner.
Jag släpper inte helt dess snöre,
jag slutar aldrig riktigt tro
och när jag blundar faller
doftande pistiller,
en stilla smekning mot 
min kind. 
Jag hör din röst,
ett eko från igår.

5 kommentarer:

  1. Helt ljuvlig. Fantastisk faktiskt.

    SvaraRadera
  2. Du skriver vackert som alltid.

    SvaraRadera
  3. Å vad vackert, tyckte jag väldigt mycket om. Hoppas du hade en fin midsommar. Jag jobbade, men nu har semestern börjat!

    SvaraRadera