22 februari 2014

Jag tänker på orden du en gång gav,
hur du orkar din dag.
Steg efter steg.

Jag lyfter min fot på försök,
så varligt att omvärlden inte jag blir förflyttad.
Tiden och rummet som gavs
är sådant som inte längre kan greppas.
Jag klamrar mig fast vid ditt, knyter min hand om din tröja,
blundar och blir något svalt du får bära var stund.
Något tyngdlöst du ändå förnimmer som oss.

Vi är de vi är, de vi ämnades vara. Så små att vi inte vill tro oss om vikt.

7 kommentarer:

  1. Så små, så små. Fast vi förväntas vara stora.

    SvaraRadera
  2. Din association var det jag såg, när jag skrev, men sen kände jag att en bild som knöt an skulle bli för mycket liksom...

    SvaraRadera
  3. "så små att vi inte såg oss som vikt". Du lyfter hela världen.

    SvaraRadera
  4. Jag tänker på orden du gav...<3

    SvaraRadera