23 februari 2014

Rastplatserna.
De där du ensam får gråta.
Jag vandrar över kalhyggen, upp på höjden,
där står jag lutad mot sorgen, låter vinden,
likt de mjuka fingertopparna, smeka frusen hy.

Högt därovan hänger lärkan still.

5 kommentarer:

  1. Början! Och hela stämningen!

    SvaraRadera
  2. Så fint, känner att jag är ett med din dikt, när jag läser!

    SvaraRadera
  3. Jag tycker mycket om hur rastplatsen liksom ropar till lärkan. Och att stå lutad mot sorgen. Ett ögonblick som rymmer allt.

    SvaraRadera