Skriv om ingenting säger du. Men jag vet inte om det går.
Jag vet inte vad som är, vad som inte är,
vad som är mitt att lämna ut,
ditt att ta emot.
Allt vad vi gör, allt vad vi tänker, på något sätt berör det,
lämnar spår man aldrig bad om. Så dumt suckar du säkert,
alltid tänker hon för långt.
Jag vet om, skall jag svara.

Det händer att jag gråter, men inte längre hejdlöst.
Det händer att orden blir hårda.
Det händer att jag stannar upp,
som om din tanke ordlöst
hann nudda vid min själ.
Sedan hastar vi båda vidare.
Försvunnen framtider förflyter.
Och om igen undrar jag om du hör min glädje.
Jag har trots allt börjat nynna. Tyst.

Det själviska i allt vi gör.

Tänker du någonsin så eller är jag ensam 

om att kippa efter luft?

Samspelet som är en dans med svåra steg,

vänskapen som måste vattnas trots att det är längre och längre till källan,

orden som vill bli förstådda,

bottnar orken och viljan i annat än vårt eget innersta?

Någon skrev en gång med upprörd stämma om sin ilska,

kastade den på mig, oskyldigt ovetandes om att den nådde fram,

sårad av min ärlighet.

Till mig hade hon känt tillit, jag ville fråga hur.

När var du nära?

Jag gav dig all min tvekan, 

du serverade mig yta.

Det själviska i allt vi gör.

Varför berättar jag så sällan om lyckan för dig?
Som om den inte vore oss bekant?
Du får för dig att jag är en hungrande människa, 
tyst ser jag villfarelsen gripa tag,
ingenting gör jag för att lossa dess klor.
Vissa dagar skulle det du ser kanske vara alldeles sant.
Så är det säkert,
ingenting är gratis, 
frid betalas med tankar.
De väger tyngre 
än järnet i ditt 
blod.


Jag bär på en ensam själ,
här får hon komma till tals.
Värre är det inte,
inte värre än så.
Det är heller inte bättre.


Igår plockade jag ramslök.

Mellanhandens hud,
papperstunn
och
färglös.

Du ser förbi
går runt
och flyger över.
Jag bär min längtan 
som en sköld. 

Fällande dom.
Och i den vita dagern 
viskar vinden om försenad visdom. 
Blinda blickar, självvald tystnad
får för evigt bära fasans uniform.

Det finns dagar som är enkla.
I det sotade får sorgen fäste. 
Och jag som var ett ensamt barn
har ingen tid att förhålla mig till.


Vi såg på de andra.
Förstummade av deras klarhet.


Vad skulle jag låta dig ana?
Ingenting.
Du skulle förundras över det du antog
var min sanning.
Jag skulle le mot dig.