28 februari 2014

Under valvet som är grått
genom dälden som är trång
över berget som är kargt
ska jag
nynna dina toner
lyssna till mitt minne
finna ord som
gör dig trygg.
Du ska skratta när du ser mig.
Jag ska lägga handen mot din kind.

23 februari 2014

Rastplatserna.
De där du ensam får gråta.
Jag vandrar över kalhyggen, upp på höjden,
där står jag lutad mot sorgen, låter vinden,
likt de mjuka fingertopparna, smeka frusen hy.

Högt därovan hänger lärkan still.

22 februari 2014

Jag tänker på orden du en gång gav,
hur du orkar din dag.
Steg efter steg.

Jag lyfter min fot på försök,
så varligt att omvärlden inte jag blir förflyttad.
Tiden och rummet som gavs
är sådant som inte längre kan greppas.
Jag klamrar mig fast vid ditt, knyter min hand om din tröja,
blundar och blir något svalt du får bära var stund.
Något tyngdlöst du ändå förnimmer som oss.

Vi är de vi är, de vi ämnades vara. Så små att vi inte vill tro oss om vikt.
I tidig junitimma ligger jag och ser dig sova.
Du min älskade.
Du min älskade.
Du min trygghetsfamn.

Och fjärden glittrar av vår framtid
när jag på bara fötter tassar ut i arladagg
och plockar dig en ros.

7 februari 2014

Du dröjer ännu som i sällsam vördnad,
invaktar livets sista rörelse
mot natt.
När du faller
kommer kaskader av sälta
att förgöra
den morgondag
som inte fanns.

http://www.flickr.com/photos/norio_nomura/11016920755/sizes/z/in/photostream/

6 februari 2014

Du vill återkalla
Samspelet
Styrkan
Stillheten

Sedan fly.