Böjd av det ofattbara
ser jag endast trasade fjolårslöv som
sakta får förmultna i
skuggan av höga stammar.
Var är du som ska väcka livet i mig
försöker jag ropa.
Masken värjer sig.
Skatan flyr.

Ständigt väntad
Ändå fanns det en förvåning
Du är redan här
Nära allt

Osynliga linjer
Leden vi ska följa
Etiketterna vi fick
Du skakar på huvudet
gör dig fri

På en grånad brygga
sitter vi och gläds åt livet
hur vi alltid visste att vi fanns.
Sedan ler du mjukt, du kysser mina
ögon.
Solen bränner oss, din hud är bar.

Udda garn och stickor
i en sliten korg av spån.
Aldrig mera mål att följa mönster,
endast rörelsen som lugnar
bor i mina händers
vaga rytm.

Kaffekopp som välter,
svarta träd och
skymningskantad dag.
Himlen som förmörkas av för många.

Du är ensam havsörn nu,
du hör inte hemma där.
Skriker jag.

Skriker jag.

http://www.flickr.com/photos/tekkbabe859/10909804995/sizes/z/in/photostream/

Små, små ord.
Du fyller dem med liv.

I det vilda, tysta,
sköra
bor en framtid.
När vi långsamt lyfter blicken
tystnar tvivel sakta,
allt är omsvept av den värme som
du gav.

Tantolundens nakna grenar ritar mönster endast du kan se.
Tusen nätter, ska jag vandra. Uppför, bortom, utan mål.
Dröj dig kvar, håll handen nära,
hör mitt hjärtas snabba slag.
Värm min själ som ännu fryser,
påminn mig om allt som var.
Jag ska tyda dessa tecken,
skriva ner och lockas le.
Tacksamheten, den vill segra
låt mig bara gråta just idag.