Under många år dukade jag en extra plats,
ett synligt kuvert för längtans låga.
Så behövs ej mer,
du är befriad från det kroppsliga,
buren av mitt innersta tar du precis den plats
som är vikt för oss.
Du fyller samtidigt varje skreva av universum.

Jag har blivit dig, du min bäste barfotavän som vandrade
strax bakom mig på mossiga, barrtäckta stigar
nynnandes sånger om framtid.
Jag håller dig vid liv i varje steg jag tar,
i varje ord jag skriver,
i varje andetag, självvalt eller ej.
Och när natten kommer förnimmer jag hur dina händer
ömt masserar mina trötta fotsulor.

Så skall vi minnas.
Som nyponrosen på en slänt,
som varma nätter utan sömn,
som skymningsljusets svala skuggor,
djupt gråblå likt nu tyngda moln
på jagad färd.
Jag vilar ansiktet i
mjuka handskar,
andas in.
Så finns du ännu
när decembers vind
är kall.

All klagan tycks förgäves.
Hon gråter stumt i natten
en främling utan ro.
Den fasa som vi bär på
må envist stuvas undan
i akt att lugna livet här,
de nöjdas luftslott
byggda för att stilla sinnet
skall ändå
alltid
blekt betraktas som ett hån.

När bad vi om ett sådant slut?

Du kan få mina trasiga dagar.
Du kan få mina helvetes nätter.
Du kan få min stumma sorg.
Du får alla ord jag drömde,
den framtid som gick oss förbi.
Du har mina tårar som
regn varje dag.

Svep in mig i solvarmt segel,
skriv mig min saga.
Ett lyckligt slut.

Saqers begravning hålls i stillhet.
För familjen,
för de närmaste vännerna.

Om du vill -

Leta fram ett av alla hans unika inlägg. Läs, begrunda, låt dig
återigen beröras.

Ta av dig skorna och gå ut.
Vandra en vanlig men alldeles ovanlig oktoberdag år 2013,
var helst du befinner dig.
Möter du någon annan barfotavarelse, tänk stillsamt -
Där går någon som också förstod och älskade Saqer
jag är inte ensam.
Le.
Tro mig, världen är full av hans omsorg.

Vi sörjer honom. Vi sörjer honom så.

Nikotinet och vinet,
alla svarta nätter då ingen längre svarar.
Jag är mig själv.
Jag har blivit någon annan.
Dig.

Stanna.
Nära.

Nej.

Så käraste du,
led mig nu.

För varje sandkorn
du ger mig
blir glaset
klarare.

Ditt sätt att finnas nu.

Ensamsteg i andlöst

uppförslut.

Sol som sakta sjunker.

Ånger en omöjlighet.

Klippan.
Täckt av mossa tar den emot
mitt vrål,
tar emot mig.
Skulle jag ha suttit kvar
helt nära?

Solen sken.
Solen sken och det var september.

Det finns så många tankar
som måste få bli ord.

Sorgen är ett ensamt rum.

Rädslan kan jag inte lämna.
Hon är ett litet gossebarn,
vill tulta vid min
högra sida,
sin hand fast knuten runt det
mjuka klänningstygets fåll.
Tillsammans nynnar vi en sång i vemod
om hur du ångrat dig
och
aldrig kommer åter
till oss nu.

Högt ovanför där 
svävar ännu trösten tryggt.
En blå ballong med
svans av överblommade pioner.
Jag släpper inte helt dess snöre,
jag slutar aldrig riktigt tro
och när jag blundar faller
doftande pistiller,
en stilla smekning mot 
min kind. 
Jag hör din röst,
ett eko från igår.

Jag blundar.
Hur tror du att jag annars skulle
överleva?
Jag blundar,
tänker 
på dig.

Jag blundar.
Därefter,
gråter jag
tyst.

Att ingen någonsin
ska finnas
som manar dig att
hitta in.

Att ingen någonsin
ska finnas
som hjälper mig att
hitta ut.

Att inget någonsin
ska finnas
som leder oss att
hitta hem.

Rädslans tre trådar
är en fläta
av sorg.

Jag ska bygga mig en borg.
Väl inne ska jag sätta mig på huk 
och blunda 
så att du inte ser min själ.
Jag ska bygga murar.
Och vill du hämta mig
måste du samla allt dit mod, 
gjuta en slägga av din ömhet.
Rasera tystnaden.

Kom.

Min vånda.
Våra ord.
Väck mig.

Nej,
bär mig sovandes
ut till ditt månsken.
Vagga mig på din veranda.
Lova mig omöjlig tid.

Käraste, käraste Du.
Det regnar.
Jag fryser så.

Som att kasta sig utför ett stup.

Skriv till mig för att jag ber dig.
Skriv ditt.
Skriv grånade bryggor, längtans segel,
skriv varma tårar på box.
Skriv skärgård, skriv storm, skriv mörker.
Skriv torgens förändring, modet du drivs av,
skriv hoppet du anar i natt.
Skriv tegel och trä.
Skriv ungdomlig rädsla,
skriv åren som gick för fort.
Skriv nuet som blivit skevt.

Skriv kärlek, skriv saknad.
Skriv mitt.

Om ingenting annat blir, andas jag dina ord.
När ingenting annat är, finns de kvar.
Skriv oss.

Rädd.
För att vi kanhända bevisar något du vägrat tro på.
Otålig.
För att du också är förvirrad.
Tyst.
För att jag inte hittar ord. 

Detta skulle handla om färg. 
Om hur vi river murar och bygger broar,
om hur vi dansar samba på karnevalen och
aldrig ångrar våra steg.
Detta skulle handla om färg.

Men allt jag kan tänka är, där finns du.

Tankar som färdas.
Ingen skulle få röra vid ditt.
Tankar som tysta smekningar.
Du skulle kalla det ett under.

Då, just då, sjunger näktergalen.
Hörde du?

Orden du ger mig.
På natten drömmer jag.

Ser du våra fingertoppar,
hur de vill mötas i mörkret? 
Bara den tunnaste skiva av glas som skiljer.
Regnvåt.

Vet du din styrka?

Jag bryr mig mest om innehållet har jag sagt.

Inte om ytan, inte alls om ytan.

Det är den innersta sanningen men med
ett lager av något mer inbäddat. 

Lika lite som jag skulle kunna bo i en sliten fyra i förorten utan att 

göra om den till min oas, lika lite kan jag helt bortse från det första 

intrycket i andra avseenden. 

Så när jag förväntade mig förtrolighet och 

du gav mig perfektion… 

Vi låter det stanna därvid.

Den betyder något, ytan. 

Samtidigt inser jag att allt, alla, är inte projekt jag behöver ta mig an. 

Jag kan gå vidare, någon annan kan komma och ta det udda rummet. 

Någon som faller för de illröda köksluckorna.

Mig har de skrämt för länge nu…

Det är så. 

Ytan befäster oss om vi bara vågar ärlighet. 

Utsikten bär oss.

Drömmarna behöver inte fnysas åt.

Någonstans finns du som förstår och en dag krockar vi i gathörnet.

Småler och slutar en kort sekund att tvivla.

Du säger att världen är liten.
Jag säger att jag har sökt dig 
all min tid.

Min livlina. 

När någon undrar

svarar jag. 

Du 

är 

min 

livlina.

Din fantasi.
Den får inte ta över.
Du får inte göra mig vackrare än det jag är
Jag får inte heller svärta ner mig själv,
sådant sot skulle vara utan grund.
Tolkningsrätten
och
jag
vi
brottas.