Jag sitter hos den gamle. Det är näst sista gången, till sommaren går han i mycket försenad pension. I fyra år och sex månader har jag suttit på det sättet, uppkrupen i en sliten fåtölj. Låtit gråten komma, låtit sorgen få kontur, låtit tyst tröst omfamna mig. Först hos Livräddaren sedan hos honom den gamle, livräddarens mentor. Hade jag överlevt utan de två?

Han vill att jag går en skrivarkurs, säger att jag skulle må bra av uttrycket, av gemenskapen och delandet, han har själv gått flera. Jag vet inte om det någonsin blir av, men hans ord påminner mig om om puffen. Och plötsligt behöver jag säga detta. Som en avslutning. Eller som en början.

Det händer att jag saknar er.

Skrivandet gav mig verkliga levande vänner för livet, gav mig oändligt mycket mer.

Det händer att jag saknar er alla så.

Att kommentera är och var alltid det svåraste. Förlåt mig min tafatthet där.