Jag ska bygga mig en borg.
Väl inne ska jag sätta mig på huk 
och blunda 
så att du inte ser min själ.
Jag ska bygga murar.
Och vill du hämta mig
måste du samla allt dit mod, 
gjuta en slägga av din ömhet.
Rasera tystnaden.

Kom.

Min vånda.
Våra ord.
Väck mig.

Nej,
bär mig sovandes
ut till ditt månsken.
Vagga mig på din veranda.
Lova mig omöjlig tid.

Käraste, käraste Du.
Det regnar.
Jag fryser så.

Som att kasta sig utför ett stup.

Skriv till mig för att jag ber dig.
Skriv ditt.
Skriv grånade bryggor, längtans segel,
skriv varma tårar på box.
Skriv skärgård, skriv storm, skriv mörker.
Skriv torgens förändring, modet du drivs av,
skriv hoppet du anar i natt.
Skriv tegel och trä.
Skriv ungdomlig rädsla,
skriv åren som gick för fort.
Skriv nuet som blivit skevt.

Skriv kärlek, skriv saknad.
Skriv mitt.

Om ingenting annat blir, andas jag dina ord.
När ingenting annat är, finns de kvar.
Skriv oss.

Rädd.
För att vi kanhända bevisar något du vägrat tro på.
Otålig.
För att du också är förvirrad.
Tyst.
För att jag inte hittar ord. 

Detta skulle handla om färg. 
Om hur vi river murar och bygger broar,
om hur vi dansar samba på karnevalen och
aldrig ångrar våra steg.
Detta skulle handla om färg.

Men allt jag kan tänka är, där finns du.

Tankar som färdas.
Ingen skulle få röra vid ditt.
Tankar som tysta smekningar.
Du skulle kalla det ett under.

Då, just då, sjunger näktergalen.
Hörde du?

Orden du ger mig.
På natten drömmer jag.

Ser du våra fingertoppar,
hur de vill mötas i mörkret? 
Bara den tunnaste skiva av glas som skiljer.
Regnvåt.

Vet du din styrka?

Jag bryr mig mest om innehållet har jag sagt.

Inte om ytan, inte alls om ytan.

Det är den innersta sanningen men med
ett lager av något mer inbäddat. 

Lika lite som jag skulle kunna bo i en sliten fyra i förorten utan att 

göra om den till min oas, lika lite kan jag helt bortse från det första 

intrycket i andra avseenden. 

Så när jag förväntade mig förtrolighet och 

du gav mig perfektion… 

Vi låter det stanna därvid.

Den betyder något, ytan. 

Samtidigt inser jag att allt, alla, är inte projekt jag behöver ta mig an. 

Jag kan gå vidare, någon annan kan komma och ta det udda rummet. 

Någon som faller för de illröda köksluckorna.

Mig har de skrämt för länge nu…

Det är så. 

Ytan befäster oss om vi bara vågar ärlighet. 

Utsikten bär oss.

Drömmarna behöver inte fnysas åt.

Någonstans finns du som förstår och en dag krockar vi i gathörnet.

Småler och slutar en kort sekund att tvivla.