Jag tänker på orden du en gång gav,
hur du orkar din dag.
Steg efter steg.

Jag lyfter min fot på försök,
så varligt att omvärlden inte jag blir förflyttad.
Tiden och rummet som gavs
är sådant som inte längre kan greppas.
Jag klamrar mig fast vid ditt, knyter min hand om din tröja,
blundar och blir något svalt du får bära var stund.
Något tyngdlöst du ändå förnimmer som oss.

Vi är de vi är, de vi ämnades vara. Så små att vi inte vill tro oss om vikt.