Det själviska i allt vi gör.
Tänker du någonsin så eller är jag ensam
om att kippa efter luft?
Samspelet som är en dans med svåra steg,
vänskapen som måste vattnas trots att det är längre och längre till källan,
orden som vill bli förstådda,
bottnar orken och viljan i annat än vårt eget innersta?
Någon skrev en gång med upprörd stämma om sin ilska,
kastade den på mig, oskyldigt ovetandes om att den nådde fram,
sårad av min ärlighet.
Till mig hade hon känt tillit, jag ville fråga hur.
När var du nära?
Jag gav dig all min tvekan,
du serverade mig yta.
