Skriv om ingenting säger du. Men jag vet inte om det går.
Jag vet inte vad som är, vad som inte är,
vad som är mitt att lämna ut,
ditt att ta emot.
Allt vad vi gör, allt vad vi tänker, på något sätt berör det,
lämnar spår man aldrig bad om. Så dumt suckar du säkert,
alltid tänker hon för långt.
Jag vet om, skall jag svara.

Det händer att jag gråter, men inte längre hejdlöst.
Det händer att orden blir hårda.
Det händer att jag stannar upp,
som om din tanke ordlöst
hann nudda vid min själ.
Sedan hastar vi båda vidare.
Försvunnen framtider förflyter.
Och om igen undrar jag om du hör min glädje.
Jag har trots allt börjat nynna. Tyst.