Under många år dukade jag en extra plats,
ett synligt kuvert för längtans låga.
Så behövs ej mer,
du är befriad från det kroppsliga,
buren av mitt innersta tar du precis den plats
som är vikt för oss.
Du fyller samtidigt varje skreva av universum.

Jag har blivit dig, du min bäste barfotavän som vandrade
strax bakom mig på mossiga, barrtäckta stigar
nynnandes sånger om framtid.
Jag håller dig vid liv i varje steg jag tar,
i varje ord jag skriver,
i varje andetag, självvalt eller ej.
Och när natten kommer förnimmer jag hur dina händer
ömt masserar mina trötta fotsulor.

Så skall vi minnas.
Som nyponrosen på en slänt,
som varma nätter utan sömn,
som skymningsljusets svala skuggor,
djupt gråblå likt nu tyngda moln
på jagad färd.
Jag vilar ansiktet i
mjuka handskar,
andas in.
Så finns du ännu
när decembers vind
är kall.

All klagan tycks förgäves.
Hon gråter stumt i natten
en främling utan ro.
Den fasa som vi bär på
må envist stuvas undan
i akt att lugna livet här,
de nöjdas luftslott
byggda för att stilla sinnet
skall ändå
alltid
blekt betraktas som ett hån.

När bad vi om ett sådant slut?