Älskade

jag önskar att jag
kunde viska
mina läppar tätt mot
örat ditt,

gryning når vi först när vi
har vandrat genom natt.

Visste du och står du
därför väntandes i
solljus nu?

Mina ensamdagar
var också dina.

Du ropade på mig,
jag bar min kompass,
gick över ön,
fann dig.

Någonstans är vi
alltid tillsammans.

Drillandet,
som
ett
pärlband
av ord
vi aldrig fick en
chans
att sjunga själva.

Så finns du ändå nu för mig.

Du tror dig ha hittat något.
Solstrimman på en vit bordsskiva,
som ett vagt löfte
letar den sig in mot permafrostens sköte.

Handen är blixtsnabb
styrs av annat.

Den sista gång hon lämnar bryggan
står en främling bak vid rodret.
Fotot i min hand blir en sorg i sorgen.
_

Jag vill ligga nära
höra dig berätta
om det hav där vind och segel
är som älskande i gryning
följsamt driver själen framåt
sedan låter längtan hitta hem.

När jag blundar
om jag vågar
jo jag ser du ler.

Din kärlek gav mig

Skönhet svuren i en blick
Sannhet samlad i vår hud
Stolthet skulpterad i min själ