9 januari 2011

Livet stannar,
sinnet
stelnar.


Du som läker
skyndar
skevt.


En gång
fyllt av
glädje, 
nu
två årtal.


Spår i
stenen,
sval
mot 
hud.

9 kommentarer:

  1. O, vad jag fattar trögt, det tog mig ca sju genomläsningar... men nu så. Men jag blev först med att följa i alla fall ;-)! Spännande med ny fin blogg.
    Och underbart att läsa dina sparsamma rader igen.
    Tycker särskilt om andra strofen, vacker och talande, dessutom älskar jag ljud-rim.. Jag tycker mig höra en glidning från haiku mot Eddan..:-)

    SvaraRadera
  2. Vackert, även om jag fortf inte riktigt fattar, trots sju genomläsningar*L*

    SvaraRadera
  3. Ok, kastade mig ut handlöst ;) Man ska ju våga det ofärdiga har jag hört. Ni får fri tolkningsrätt. Denna sidan lär för övrigt inte bli
    rakare i tanken än den förra :)
    Tack för att ni hittade hit.

    SvaraRadera
  4. Tolkar fritt men gissar på att det är ungefär samma som du menar :-) Den där svala känslan skulle jag vilja känna, luta mig mot. Så många hinder för det just nu.

    SvaraRadera
  5. Fina enkla rader fulla av mening!

    SvaraRadera
  6. Jag tycker så mycket om dina kärnfulla dikter. Korta ord, men så skarpa och vackra!

    SvaraRadera
  7. Jag vill inte känna det jag tolkar.
    Hinner med det med många hoppas jag.
    Om man nu får göra det fin

    SvaraRadera
  8. "En gång fyllt av glädje, nu två årtal..." Sista strofen passar dock inte riktigt för mig.

    SvaraRadera
  9. Sant och vackert formulerat.
    RIP som man brukar tillägga nuförti'n

    SvaraRadera