I tidig junitimma ligger jag och ser dig sova.
Du min älskade.
Du min älskade.
Du min trygghetsfamn.

Och fjärden glittrar av vår framtid
när jag på bara fötter tassar ut i arladagg
och plockar dig en ros.

Du dröjer ännu som i sällsam vördnad,
invaktar livets sista rörelse
mot natt.
När du faller
kommer kaskader av sälta
att förgöra
den morgondag
som inte fanns.

http://www.flickr.com/photos/norio_nomura/11016920755/sizes/z/in/photostream/

Du vill återkalla
Samspelet
Styrkan
Stillheten

Sedan fly.

Aldrig är för svart.
I väglöst land där tvivel
växer vilt
ser du mig därför snubbla fram
i nytt beslut att
tro på sedan.
För du är den du alltid skulle vara.
Mitt lugn. En öppen famn.
Oändlig tid.

http://www.flickr.com/photos/akuma___dl/11670948154/in/set-72157639216864814/

Saknaden, med sin lilla låga,

sträcker på sig där hon går.

Förväxla oss inte, 

säger sorgen mjukt,

bara håll min hand

i din.

På den kullerstensbelagda gatan
just vid hörnet där du fann mig
byter flingor sakta skepnad.
Som av vördnad klär de sig till
tårar då jag varsamt lägger
mina nypon och citroner här.

Du söker honom, längtar henne
den själ som är din like,
de ögon som ger dig ro,
de händer som bär ditt jag.

I din tillit ser du sorgset
hur de vilsna
stillnar
vid sin egen reflektion i
fönsterglas.

http://www.flickr.com/photos/cedpics/11795248563/sizes/z/in/photostream/

I grå dimma
där istid tar sin början
har jag förlorat mina sinnen.
Den storm vi en gång läppjade
tycks utan rörelse,
dess stämma alltför svag.

Under många år dukade jag en extra plats,
ett synligt kuvert för längtans låga.
Så behövs ej mer,
du är befriad från det kroppsliga,
buren av mitt innersta tar du precis den plats
som är vikt för oss.
Du fyller samtidigt varje skreva av universum.

Jag har blivit dig, du min bäste barfotavän som vandrade
strax bakom mig på mossiga, barrtäckta stigar
nynnandes sånger om framtid.
Jag håller dig vid liv i varje steg jag tar,
i varje ord jag skriver,
i varje andetag, självvalt eller ej.
Och när natten kommer förnimmer jag hur dina händer
ömt masserar mina trötta fotsulor.

Så skall vi minnas.
Som nyponrosen på en slänt,
som varma nätter utan sömn,
som skymningsljusets svala skuggor,
djupt gråblå likt nu tyngda moln
på jagad färd.
Jag vilar ansiktet i
mjuka handskar,
andas in.
Så finns du ännu
när decembers vind
är kall.

All klagan tycks förgäves.
Hon gråter stumt i natten
en främling utan ro.
Den fasa som vi bär på
må envist stuvas undan
i akt att lugna livet här,
de nöjdas luftslott
byggda för att stilla sinnet
skall ändå
alltid
blekt betraktas som ett hån.

När bad vi om ett sådant slut?

Du kan få mina trasiga dagar.
Du kan få mina helvetes nätter.
Du kan få min stumma sorg.
Du får alla ord jag drömde,
den framtid som gick oss förbi.
Du har mina tårar som
regn varje dag.

Svep in mig i solvarmt segel,
skriv mig min saga.
Ett lyckligt slut.

Saqers begravning hålls i stillhet.
För familjen,
för de närmaste vännerna.

Om du vill -

Leta fram ett av alla hans unika inlägg. Läs, begrunda, låt dig
återigen beröras.

Ta av dig skorna och gå ut.
Vandra en vanlig men alldeles ovanlig oktoberdag år 2013,
var helst du befinner dig.
Möter du någon annan barfotavarelse, tänk stillsamt -
Där går någon som också förstod och älskade Saqer
jag är inte ensam.
Le.
Tro mig, världen är full av hans omsorg.

Vi sörjer honom. Vi sörjer honom så.

Nikotinet och vinet,
alla svarta nätter då ingen längre svarar.
Jag är mig själv.
Jag har blivit någon annan.
Dig.

Stanna.
Nära.

Nej.

Så käraste du,
led mig nu.

För varje sandkorn
du ger mig
blir glaset
klarare.

Ditt sätt att finnas nu.

Ensamsteg i andlöst

uppförslut.

Sol som sakta sjunker.

Ånger en omöjlighet.

Klippan.
Täckt av mossa tar den emot
mitt vrål,
tar emot mig.
Skulle jag ha suttit kvar
helt nära?

Solen sken.
Solen sken och det var september.

Det finns så många tankar
som måste få bli ord.

Sorgen är ett ensamt rum.