September, september, september.
En gång bar du,
skänkte stillsam förhoppning.
Gav längtan om nytt.

Jag borrar mig inåt mot något
som fanns,
letar spår efter nätters stjärnfall.
Den dag då jag finner
en kvarglömd gnista,
kan du hjälpa mig tända hoppet på den?

September, september.
En gnista i krispigt klar dager,
ändå blir vi aldrig som då.

Den dag du dog då välte världen.

Men, när jag faller genom tiden hoppas jag
att här i långsamhetens bris
kan smärtan sakta smekas bort.
Kvar får alla minnen finnas.
Ljusa, klara, starka.
Glädjen som var du
jag ber att den ska bli
min glädje i ett ärrat nu.

Älskade

jag önskar att jag
kunde viska
mina läppar tätt mot
örat ditt,

gryning når vi först när vi
har vandrat genom natt.

Visste du och står du
därför väntandes i
solljus nu?

Mina ensamdagar
var också dina.

Du ropade på mig,
jag bar min kompass,
gick över ön,
fann dig.

Någonstans är vi
alltid tillsammans.

Drillandet,
som
ett
pärlband
av ord
vi aldrig fick en
chans
att sjunga själva.

Så finns du ändå nu för mig.

Du tror dig ha hittat något.
Solstrimman på en vit bordsskiva,
som ett vagt löfte
letar den sig in mot permafrostens sköte.

Handen är blixtsnabb
styrs av annat.

Den sista gång hon lämnar bryggan
står en främling bak vid rodret.
Fotot i min hand blir en sorg i sorgen.
_

Jag vill ligga nära
höra dig berätta
om det hav där vind och segel
är som älskande i gryning
följsamt driver själen framåt
sedan låter längtan hitta hem.

När jag blundar
om jag vågar
jo jag ser du ler.

Din kärlek gav mig

Skönhet svuren i en blick
Sannhet samlad i vår hud
Stolthet skulpterad i min själ

När livet inte längre är,
när universums avstånd
tycks omöjligt att besegra,
när orden som du ropar
inte hörs av mänskligt öra,
då vet jag ändå att du finns.
En tvinnad tråd av trygghet
binder samman våra själar.
Vi har ett hemligt språk
som ingen annan kan förstå.

En fjäril flyger i mitt hus,
den gör mig trött.
Förstår du inte att din färg gör ont?
Att dina vingar inte bär mitt ok?
Min dröm försvann
då jag blev lämnad här
i långsamhetens land.

En fjäril flyger i mitt hus.
Den gör mig trött.

Ibland
ett steg över en tröskel.
Ett mycket litet rum
i ljus.
Sen rämnar golv
sen faller tak
en ändlös köld
en mur av svärtad sten
slår åter upp sin vakt.

Ändå ibland
Ett lugn
Som om du hör

Man är stingslig som sörjande.
Jag är stingslig.
Det är värt att notera,
speciellt som det dåliga samvetet
alltid slår mig hårt i bakhuvudet.

Förlåt.

Pionerna tid är åter förbi. 

Blombladen begraver mig
i blind tystnad.
Man tröstar med att det
kommer ett sedan.

Jag ser längre än så.

Det enda jag vill
är gå dig till mötes. 

Det fria ordet.
Jag försöker bokstavera min sorg.

Morgonstilla sommarstockholm
där gatorna ligger öde.
I mina tankar tar du den tidiga bussen,
sedan båten.
Jag går tyst vid din sida,
värmer min hand i din.
Följer dig.
Du ler.

När kvällen nalkas
vandrar jag med hunden.
Allt är tystnad,
endast vinden sjunger över fälten
och svarta moln drar in.
Jag ger dig kaffe ur min mugg
men har glömt din mjölk och socker.
Du blåser maskrosfjun på mig.
De tränger in i min hud.

http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-9681.html.

Sjuttio master i en
klockspelssymfoni.
Låt mig vila mot din hud.
Vita vindar över
torkad tång.
Låt mig flyga med din själ.
Långa nätter skurna
ur förtvivlan.
Dröj dig kvar du älskade.
Jag har samlat snäckskal
till din bädd.

filtar
sensommarhetta
mjuka röster

din kropp
sprängs sönder i sorg

Du sparkar sönder stenar, snäser åt måsar,
snavar över minnen.
Hunden hämtar pinnar, endast de
blir till någon nytta,
vi bär dem till dörren.
I skymningen tänder jag brasan.
Fryser.

Böjd av det ofattbara
ser jag endast trasade fjolårslöv som
sakta får förmultna i
skuggan av höga stammar.
Var är du som ska väcka livet i mig
försöker jag ropa.
Masken värjer sig.
Skatan flyr.