En på gränsen till kylig septemberdag med mild sol
skulle kollisionen i gathörnet ha fått mig att tappa den 
bruna papperspåsen så att citroner och portabellas 
spillde ut över kullerstenarna. Aktsamt ville människor 
ha stigit åt sidan. Jag kunde ha suckat så lätt, långsamt satt mig
på huk och sträckt händerna efter de nästintill perfekt ljusgula frukterna, 
sedan flyktigt vänt blicken uppåt. 
Du, som generat var på väg att hjälpa, skulle ha saktat ner mitt i din alltför
hastiga rörelse och där framför mig, knäböjt i trance. 
Med långfinger och pekfinger lätt åtskilda skulle du försiktigt ha lyft 
hårslingan bort från mina ögon.


Inte ett ord skulle ha yttrats.
Inte ett ord.