Udda garn och stickor
i en sliten korg av spån.
Aldrig mera mål att följa mönster,
endast rörelsen som lugnar
bor i mina händers
vaga rytm.

Kaffekopp som välter,
svarta träd och
skymningskantad dag.
Himlen som förmörkas av för många.

Du är ensam havsörn nu,
du hör inte hemma där.
Skriker jag.

Skriker jag.

http://www.flickr.com/photos/tekkbabe859/10909804995/sizes/z/in/photostream/

Små, små ord.
Du fyller dem med liv.

I det vilda, tysta,
sköra
bor en framtid.
När vi långsamt lyfter blicken
tystnar tvivel sakta,
allt är omsvept av den värme som
du gav.

Tantolundens nakna grenar ritar mönster endast du kan se.
Tusen nätter, ska jag vandra. Uppför, bortom, utan mål.
Dröj dig kvar, håll handen nära,
hör mitt hjärtas snabba slag.
Värm min själ som ännu fryser,
påminn mig om allt som var.
Jag ska tyda dessa tecken,
skriva ner och lockas le.
Tacksamheten, den vill segra
låt mig bara gråta just idag.

Under valvet som är grått
genom dälden som är trång
över berget som är kargt
ska jag
nynna dina toner
lyssna till mitt minne
finna ord som
gör dig trygg.
Du ska skratta när du ser mig.
Jag ska lägga handen mot din kind.

Rastplatserna.
De där du ensam får gråta.
Jag vandrar över kalhyggen, upp på höjden,
där står jag lutad mot sorgen, låter vinden,
likt de mjuka fingertopparna, smeka frusen hy.

Högt därovan hänger lärkan still.

Jag tänker på orden du en gång gav,
hur du orkar din dag.
Steg efter steg.

Jag lyfter min fot på försök,
så varligt att omvärlden inte jag blir förflyttad.
Tiden och rummet som gavs
är sådant som inte längre kan greppas.
Jag klamrar mig fast vid ditt, knyter min hand om din tröja,
blundar och blir något svalt du får bära var stund.
Något tyngdlöst du ändå förnimmer som oss.

Vi är de vi är, de vi ämnades vara. Så små att vi inte vill tro oss om vikt.

I tidig junitimma ligger jag och ser dig sova.
Du min älskade.
Du min älskade.
Du min trygghetsfamn.

Och fjärden glittrar av vår framtid
när jag på bara fötter tassar ut i arladagg
och plockar dig en ros.

Du dröjer ännu som i sällsam vördnad,
invaktar livets sista rörelse
mot natt.
När du faller
kommer kaskader av sälta
att förgöra
den morgondag
som inte fanns.

http://www.flickr.com/photos/norio_nomura/11016920755/sizes/z/in/photostream/

Du vill återkalla
Samspelet
Styrkan
Stillheten

Sedan fly.

Aldrig är för svart.
I väglöst land där tvivel
växer vilt
ser du mig därför snubbla fram
i nytt beslut att
tro på sedan.
För du är den du alltid skulle vara.
Mitt lugn. En öppen famn.
Oändlig tid.

http://www.flickr.com/photos/akuma___dl/11670948154/in/set-72157639216864814/

Saknaden, med sin lilla låga,

sträcker på sig där hon går.

Förväxla oss inte, 

säger sorgen mjukt,

bara håll min hand

i din.

På den kullerstensbelagda gatan
just vid hörnet där du fann mig
byter flingor sakta skepnad.
Som av vördnad klär de sig till
tårar då jag varsamt lägger
mina nypon och citroner här.

Du söker honom, längtar henne
den själ som är din like,
de ögon som ger dig ro,
de händer som bär ditt jag.

I din tillit ser du sorgset
hur de vilsna
stillnar
vid sin egen reflektion i
fönsterglas.

http://www.flickr.com/photos/cedpics/11795248563/sizes/z/in/photostream/

I grå dimma
där istid tar sin början
har jag förlorat mina sinnen.
Den storm vi en gång läppjade
tycks utan rörelse,
dess stämma alltför svag.

Under många år dukade jag en extra plats,
ett synligt kuvert för längtans låga.
Så behövs ej mer,
du är befriad från det kroppsliga,
buren av mitt innersta tar du precis den plats
som är vikt för oss.
Du fyller samtidigt varje skreva av universum.

Jag har blivit dig, du min bäste barfotavän som vandrade
strax bakom mig på mossiga, barrtäckta stigar
nynnandes sånger om framtid.
Jag håller dig vid liv i varje steg jag tar,
i varje ord jag skriver,
i varje andetag, självvalt eller ej.
Och när natten kommer förnimmer jag hur dina händer
ömt masserar mina trötta fotsulor.

Så skall vi minnas.
Som nyponrosen på en slänt,
som varma nätter utan sömn,
som skymningsljusets svala skuggor,
djupt gråblå likt nu tyngda moln
på jagad färd.
Jag vilar ansiktet i
mjuka handskar,
andas in.
Så finns du ännu
när decembers vind
är kall.

All klagan tycks förgäves.
Hon gråter stumt i natten
en främling utan ro.
Den fasa som vi bär på
må envist stuvas undan
i akt att lugna livet här,
de nöjdas luftslott
byggda för att stilla sinnet
skall ändå
alltid
blekt betraktas som ett hån.

När bad vi om ett sådant slut?