Tankar som färdas.
Ingen skulle få röra vid ditt.
Tankar som tysta smekningar.
Du skulle kalla det ett under.

Då, just då, sjunger näktergalen.
Hörde du?

Orden du ger mig.
På natten drömmer jag.

Ser du våra fingertoppar,
hur de vill mötas i mörkret? 
Bara den tunnaste skiva av glas som skiljer.
Regnvåt.

Vet du din styrka?

Jag bryr mig mest om innehållet har jag sagt.

Inte om ytan, inte alls om ytan.

Det är den innersta sanningen men med
ett lager av något mer inbäddat. 

Lika lite som jag skulle kunna bo i en sliten fyra i förorten utan att 

göra om den till min oas, lika lite kan jag helt bortse från det första 

intrycket i andra avseenden. 

Så när jag förväntade mig förtrolighet och 

du gav mig perfektion… 

Vi låter det stanna därvid.

Den betyder något, ytan. 

Samtidigt inser jag att allt, alla, är inte projekt jag behöver ta mig an. 

Jag kan gå vidare, någon annan kan komma och ta det udda rummet. 

Någon som faller för de illröda köksluckorna.

Mig har de skrämt för länge nu…

Det är så. 

Ytan befäster oss om vi bara vågar ärlighet. 

Utsikten bär oss.

Drömmarna behöver inte fnysas åt.

Någonstans finns du som förstår och en dag krockar vi i gathörnet.

Småler och slutar en kort sekund att tvivla.

Du säger att världen är liten.
Jag säger att jag har sökt dig 
all min tid.

Min livlina. 

När någon undrar

svarar jag. 

Du 

är 

min 

livlina.

Din fantasi.
Den får inte ta över.
Du får inte göra mig vackrare än det jag är
Jag får inte heller svärta ner mig själv,
sådant sot skulle vara utan grund.
Tolkningsrätten
och
jag
vi
brottas.

Skriv om ingenting säger du. Men jag vet inte om det går.
Jag vet inte vad som är, vad som inte är,
vad som är mitt att lämna ut,
ditt att ta emot.
Allt vad vi gör, allt vad vi tänker, på något sätt berör det,
lämnar spår man aldrig bad om. Så dumt suckar du säkert,
alltid tänker hon för långt.
Jag vet om, skall jag svara.

Det händer att jag gråter, men inte längre hejdlöst.
Det händer att orden blir hårda.
Det händer att jag stannar upp,
som om din tanke ordlöst
hann nudda vid min själ.
Sedan hastar vi båda vidare.
Försvunnen framtider förflyter.
Och om igen undrar jag om du hör min glädje.
Jag har trots allt börjat nynna. Tyst.

Det själviska i allt vi gör.

Tänker du någonsin så eller är jag ensam 

om att kippa efter luft?

Samspelet som är en dans med svåra steg,

vänskapen som måste vattnas trots att det är längre och längre till källan,

orden som vill bli förstådda,

bottnar orken och viljan i annat än vårt eget innersta?

Någon skrev en gång med upprörd stämma om sin ilska,

kastade den på mig, oskyldigt ovetandes om att den nådde fram,

sårad av min ärlighet.

Till mig hade hon känt tillit, jag ville fråga hur.

När var du nära?

Jag gav dig all min tvekan, 

du serverade mig yta.

Det själviska i allt vi gör.

Varför berättar jag så sällan om lyckan för dig?
Som om den inte vore oss bekant?
Du får för dig att jag är en hungrande människa, 
tyst ser jag villfarelsen gripa tag,
ingenting gör jag för att lossa dess klor.
Vissa dagar skulle det du ser kanske vara alldeles sant.
Så är det säkert,
ingenting är gratis, 
frid betalas med tankar.
De väger tyngre 
än järnet i ditt 
blod.


Jag bär på en ensam själ,
här får hon komma till tals.
Värre är det inte,
inte värre än så.
Det är heller inte bättre.


Igår plockade jag ramslök.

Mellanhandens hud,
papperstunn
och
färglös.

Du ser förbi
går runt
och flyger över.
Jag bär min längtan 
som en sköld. 

Fällande dom.
Och i den vita dagern 
viskar vinden om försenad visdom. 
Blinda blickar, självvald tystnad
får för evigt bära fasans uniform.

Det finns dagar som är enkla.
I det sotade får sorgen fäste. 
Och jag som var ett ensamt barn
har ingen tid att förhålla mig till.


Vi såg på de andra.
Förstummade av deras klarhet.


Vad skulle jag låta dig ana?
Ingenting.
Du skulle förundras över det du antog
var min sanning.
Jag skulle le mot dig.

Brobyggaren för samman.
Mellanhanden flyr.
Stumt tecknas så din oro.

Tröstlöst ryser ökenvinden
smeker trasade liv
ömsar sina
timmar.

Strävheten,
smak av sälta 
på 
blek 
hud.


Jag tar vad som är.


Ljuset faller 
när 
du 
går.

Mandelblommors tid.
Tempelklockans klang är dov.
Kokoro i sorg.

Jo, där ute 
finns en
avgrundsvrede,
skrämmande och 
dold.
Vinden som i tvekan 
stannar,
verkar frysa,
smyckar tröstlöst såren 
med 
kristaller 
kantade 
av is.


Vi väntar
på
pardon.

En på gränsen till kylig septemberdag med mild sol
skulle kollisionen i gathörnet ha fått mig att tappa den 
bruna papperspåsen så att citroner och portabellas 
spillde ut över kullerstenarna. Aktsamt ville människor 
ha stigit åt sidan. Jag kunde ha suckat så lätt, långsamt satt mig
på huk och sträckt händerna efter de nästintill perfekt ljusgula frukterna, 
sedan flyktigt vänt blicken uppåt. 
Du, som generat var på väg att hjälpa, skulle ha saktat ner mitt i din alltför
hastiga rörelse och där framför mig, knäböjt i trance. 
Med långfinger och pekfinger lätt åtskilda skulle du försiktigt ha lyft 
hårslingan bort från mina ögon.


Inte ett ord skulle ha yttrats.
Inte ett ord.

Saknadstanken sträcker
stillsamt
utan större åtbörd
fram
den hand vars 
hud 
har 
spår av 
oss.


Varför vill
du
finnas
bleknad bortom
vänskap?


Varför
ängslas
jaget
mitt
när intet
är?