Varför berättar jag så sällan om lyckan för dig?
Som om den inte vore oss bekant?
Du får för dig att jag är en hungrande människa, 
tyst ser jag villfarelsen gripa tag,
ingenting gör jag för att lossa dess klor.
Vissa dagar skulle det du ser kanske vara alldeles sant.
Så är det säkert,
ingenting är gratis, 
frid betalas med tankar.
De väger tyngre 
än järnet i ditt 
blod.


Jag bär på en ensam själ,
här får hon komma till tals.
Värre är det inte,
inte värre än så.
Det är heller inte bättre.


Igår plockade jag ramslök.

Mellanhandens hud,
papperstunn
och
färglös.

Du ser förbi
går runt
och flyger över.
Jag bär min längtan 
som en sköld. 

Fällande dom.
Och i den vita dagern 
viskar vinden om försenad visdom. 
Blinda blickar, självvald tystnad
får för evigt bära fasans uniform.

Det finns dagar som är enkla.
I det sotade får sorgen fäste. 
Och jag som var ett ensamt barn
har ingen tid att förhålla mig till.


Vi såg på de andra.
Förstummade av deras klarhet.


Vad skulle jag låta dig ana?
Ingenting.
Du skulle förundras över det du antog
var min sanning.
Jag skulle le mot dig.

Brobyggaren för samman.
Mellanhanden flyr.
Stumt tecknas så din oro.

Tröstlöst ryser ökenvinden
smeker trasade liv
ömsar sina
timmar.

Strävheten,
smak av sälta 
på 
blek 
hud.


Jag tar vad som är.


Ljuset faller 
när 
du 
går.

Mandelblommors tid.
Tempelklockans klang är dov.
Kokoro i sorg.

Jo, där ute 
finns en
avgrundsvrede,
skrämmande och 
dold.
Vinden som i tvekan 
stannar,
verkar frysa,
smyckar tröstlöst såren 
med 
kristaller 
kantade 
av is.


Vi väntar
på
pardon.

En på gränsen till kylig septemberdag med mild sol
skulle kollisionen i gathörnet ha fått mig att tappa den 
bruna papperspåsen så att citroner och portabellas 
spillde ut över kullerstenarna. Aktsamt ville människor 
ha stigit åt sidan. Jag kunde ha suckat så lätt, långsamt satt mig
på huk och sträckt händerna efter de nästintill perfekt ljusgula frukterna, 
sedan flyktigt vänt blicken uppåt. 
Du, som generat var på väg att hjälpa, skulle ha saktat ner mitt i din alltför
hastiga rörelse och där framför mig, knäböjt i trance. 
Med långfinger och pekfinger lätt åtskilda skulle du försiktigt ha lyft 
hårslingan bort från mina ögon.


Inte ett ord skulle ha yttrats.
Inte ett ord.

Saknadstanken sträcker
stillsamt
utan större åtbörd
fram
den hand vars 
hud 
har 
spår av 
oss.


Varför vill
du
finnas
bleknad bortom
vänskap?


Varför
ängslas
jaget
mitt
när intet
är?

Ensamtanke.
Ensamskriv.


Egentanke.
Egenskriv.


Så finns jag nu.

Försöken 
till
försoning
börjar som 
ett ramaskri av ilska.
I vassa ord som kastas
bor en längtan.
Lyssna!
Allt jag vill är att 
förklara.
Först.

Jag förlitar mig på din outsägliga
vishet.
Tränger nära.
Kysser söndertrasade nervtrådar
så hårt att du snärjs i fasor.
Driver dig att
förvränga bilden av hur
vacker jag var.
Då.
Skal är utsidor, är förvaring.
Förtvinar.
Förändras.
Men inte min insida.
Det är den jag ska låta dig minnas.

Låt
mig
finnas.
All din tid.

Livet stannar,
sinnet
stelnar.


Du som läker
skyndar
skevt.


En gång
fyllt av
glädje, 
nu
två årtal.


Spår i
stenen,
sval
mot 
hud.

Vinterkvällen

välte

världen.

Sedan kom den

sommarnatt

då

färgerna

försvann.

Sargade syner där glömska tar vid.

Skälvande suckar när gråt ebbar ut.

Sprödaste sånger av längtan som viskar.

Den tunnaste

kedja

av

silver.

Allt leder

till

uppbrott.

Vi

är

där

nu.

Vi

är.

... eller?


Nej,
hon skrev mer.
Så mycket mer.


"Dear John"


Man orkar gråta
en livstid.
Sedan reser man sig.


Kanske fanns det
verkligen en anledning
att springa.
Kanske hade de alla
en anledning.


Sprang gjorde hon,
i vilket fall som.
Hon stannade
just
här.